Tandläkare och framtiden

Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag

(Anskar och Evelyn - Kent)

Om ungefär en och en halv timma ska jag till tandläkaren, nu sitter jag hemma och funderar på ingenting. Vi har slut på apelsinjuice. Jag vet inte vilka kläder jag ska ta på mig. Jag har redan sett på nyhetsmorgon och konstaterat att Sverige är i semifinal i hockey-vm, att det snart blir kallare väder och att några bilar i Skåne exploderat. Inga världsnyheter precis.

Jag önskar jag hade en kamera igen. Det är något jag saknar, bilderna. Överallt finns det bilder, i allting! Jag får lite lätt ångest när jag inte kan fånga dem. Jag får också lite lätt ångest när jag tänker på att det bara är fyra veckor kvar av grundskolan. I tio år har jag gått där, nu återstår bara några futtiga dagar. Det känns helt absurt. Nu har jag ingenting att komma tillbaka till efter sommarlovet. Bara något att börja med, något nytt att starta. För ett år sen hade jag sett fram emot det. Att slippa mattelektioner där man i stort sett inte ägnar sig åt något mer komplicerat än multiplikationstabellerna och procenträkning, att komma till en plats jag valt att komma till.
Men nu känns det bara...overkligt.