Paprikakväll.

Det var en gång ett får. Fåret hette Egon. Egon hade en fårbebis. Mamman var ett modellfår, som lämnat Egon för mer attraktiva får. Egons hjärta var krossat, och han var dömd att ta hand om fårbebisen för resten av livet, för den växer aldrig upp. Dessutom hade Egon obotliga munblåsor, tre döda bröder att sörja, skulder på flera miljoner och jobb som dikesstädare. Egon hade heller aldrig lärt sig simma, eller stått på tredje våningen i Eiffeltornet. Egon var världens mest tragiska, patetiska, sorgliga och levandedöda får.
Slut.

Det var en gång en flicka som hette Johanna. På kvällarna brukade hon sitta och skriva sagor om får, bara för att i sin fantasi skapa något som hon visste hade det värre än henne. Egentligen visste hon att nästan hela världen hade det värre, men hon hade allt för svårt att relatera till världen, och allt för lätt att relatera till sin sjuka fantasi. Johanna brukade efter några meningar inse hur tragisk hon var, och därför fnissa lite åt sig själv i ren depseration. Johanna var inte deprimerad, hon var bara ett fall för dagens samhälle att skratta lite åt. Visst var sagan kul? Slut.

Och idag är det fredagkväll, och här sitter jag. På Tv börjar snart en massa underhållningsprogram, pappa tar snart fram ostbågarna. Snart skrattar alla, snart är alla lyckliga och snart är jag ensam kvar. Mitt sällskap blir en sjal att virka och en telefon som inte ringer och lite tragiska tankar, som de här. Paprikakväll. Tacos med gul paprika. Kväll.

Jag ska jobba antingen med att bygga broar, eller med att skära gurka. Lättnaden skulle vara total.