Förutom att den är gratis...

våren är ung och oanvänd

(Stort liv - Lars Winnerbäck)

Vet ni vad det bästa med metro är? Ni kan ju utgå ifrån att jag inte är en såndär som orkar gräva ned mig i serier. Bilderna är så små, skämten så dumförklarande. Jag är ingen skvallertant som följer kungfamiljer och poplöften nöjessidorna igenom, veckorna ut. Jag är väl inte direkt någon trendig fashonista som gillar att läsa de snudd på patetiska sidor som förklarar vilka sätt som är inne att träna eller klä sig på. Nej, vet ni vad det bästa med metro är?
Det är insändarna.

I slutet av varje tidning finns en sida med insändare, dagens sms och horoskop. Den allra roligaste. Jag brukar ha hunnit dit någon gång runt lisebergstunneln och läser alltid igenom alla spalter, från första till sista ordet.

Mer pengar åt studenter och pensionärer, ät inte kött, ät inte grönsaker

ät ingenting och bli smal!

gnäll inte - ska du säga,

bojkotta politiker, drömmar och samhället, förbjud katter som äter småfåglar,

hus är för dyra, chefer för rika,

det är mest synd om mig, om mig, om mig

om mig!

Alltså. Det är någonting med människors små tankar. Åsikter. Det gör inte så mycket om de är arga, besvikna, uppspelta eller bara fulla av ord. Jag tänker alltid: de här människorna tar sig tid att skriva några hundra tecken, bara för att sätta "arg student" eller "stolt vegetarian" på plats. Ibland skrattar man åt folkets dumhet (exempel debatten som var några veckor efter jul angående om grönsaker har känslor eller inte) och ibland småler man åt intensiteten och ärligheten i deras ord. På något sätt en egen liten värld.

Och jag vet att den är oviktig. Ni vet, jag vet, alla vet, att nyheter är det viktiga, det som genom att allmänbilda befolkningen hjälper till att utveckla samhället. Men håll med om att samhället och välmåendet ändå är i symbios? Mitt välmående gynnas inte av att metro har en liten notis om att Sudans president ska banlysa alla hjälporgansiationer från Darfur. Jag lär mig, jag har till och med sett en dokumentär om ämnet, är engagerad. Men mitt välmående gynnas av att läsa som Greta, som är arg på sin bostadsägare som snålar med värmen om vintrarna. Om djurvännen Mia som aldrig mer tänker köpa en dunkudde. Tack metro.

Ps. I parken mitt i Göteborg kan man se krokusarna bryta sig igenom det gulgråa vintergräset och sträcka sig mot solen. Lederna knakar lite, men snart så. Snart blommar marken.